MÄN JAG MINNS En enda gång har en man uppvaktat mig på Internationella kvinnodagen. Det var länge sedan nu men jag glömmer det aldrig eftersom det var så unikt och aldrig någonsin hänt igen. Trots att jag lever i ett land som sägs vara ett av de mest jämställda.
Mannen var Boris Pankin, Sovjetunionens ambassadör i Sverige under åren 1982-1990. En tjusig och belevad man, så förtjust i Sverige att han efter unionens upplösning så småningom återkom till Sverige och bosatte sig med sin Nina i Stockholm.

I deras hemland hedrade man kvinnodagen.

 

Detta hände som sagt för länge sedan. Men en dag som den idag blev för mig så känns minnet och värmen i händelsen extra starkt.

Tack Boris!

(I övrigt var Boris Pankin Sovjetunionens utrikesminister i 100 dagar. Under denna korta period etablerade han bl.a. diplomatiska relationer med staten Israel. Men det är en heeeelt annan historia:))

Gamle käre Gunnar
En annan man - och diplomat - som jag minns för att han var så god, vänlig och uppmuntrande mot mig är Gunnar Heckscher. Från den tiden han var Sveriges ambassadör i Tokyo, där jag arbetade för honom på 1970-talet.

Det finns säkert en och annan som minns Gunnar Hecksher från tiden han var ledare för Högerpartiet men det var långt före min tid och det är alltså inte partiledaren jag talar om utan ambassadören och människan.

Gunnar var en jättemysig chef. En bohem som främst månade om sin personal. För oss anställda på svenska ambassaden var han som en extra far. Behövde vi tjänstebilen och en chaufför för att åka till flygplatsen så gick han till fots till det coctailparty eller den mottgning han just då skulle.

På jularna var det han som såg till att både vi och andra landsmän i Tokyo fick både julgran, julmat och julklappar. Med efterföljande julgransplundringsfest.

Gunnar förstod aldrig varför jag var sekreterare. Han såg MIG bakom den korrekta och välputsade ytan. Var mycket kjol, knytblus och högklackat på den tiden.....

- Varför sitter du här, sa han. Du som är kreativ och kan så mycket annat. Du ska inte vara sekreterare!

Han hade förstås rätt. Jag passade inte att ta diktamen. Ville - och kunde också - formulera mig själv. Och det är så klart därför jag sitter här idag:)

Gamle, käre Gunnar, som sedan länge är borta. Jag saknar dig.

Ytterligare en chef jag kommer att tänka på när vi talar UD är Iwo Dölling, "min" ambassadör i Tel Aviv. Hans kvinnosyn var inte som Boris Pankins och inte heller som Gunnar Heckshers. Dölling var far till en av mina bästa väninnor på den tiden, och tog nog därmed för givet att han kunde behandla även mig som sin lilla flicka.

Upprorsstämning
På ambassaden i Tel Aviv var det bäddat för uppror bland personalen eftersom utrikesdepartementet med Dölling och övriga utsända diplomater i spetsen hade för avsikt att flytta ambassaden till en ny byggnad betydligt längre från city än den vi redan fanns i.

Eftersom ambassadören visste att jag kände de lokalanställda, som var extra arga över planerna, och han alltså uppfattade mig som sin "dotter", bad han mig en dag stanna i hans rum för att svara på frågor om vad som sades i fikarum mm.

- Tål du höra sanningen? frågade jag min chef.

Han svarade att det gjorde han.

- Då ska jag säga dig att jag tycker du och de andra herrarna här bär er riktigt illa åt. Eftesom ni inte låter de anställda komma till tals utan bara kör rakt över dem. 

- Uuuuuut! skrek chefen, när min kommentar sjönk in. Uuuuut! Lämna mitt rum omedelbart!!

- Nä du! skrek jag tillbaka. Jag frågade om du tålde höra sanningen och du sa ja. Så jag lämnar inte rummet förrän jag talat till punkt!

Vilket jag gjorde. För att sedan rak i ryggen och med stolt min lämna den synnerligen upprörde diplomaten åt sitt eget öde.

"Typiskt Marianne"
Nu tänker du som känt mig länge att "Ja, det där är typiskt Marianne!" Och det har du så rätt i.

Sådan är jag. Som människa och som kvinna.

Behandla mig med respekt och du får respekt tillbaka. Kör med mig, gapa och skrik - och du får detsamma tillbaka. Jag är absolut inte konflikträdd.

EN man - min saligen avlidne far Malte Rönnberg - behandlade mig väl. Aldrig kände jag någonsin av något kvinnoförakt från honom.

Han satte standarden. För alla dagar i mitt liv som kvinna.

Visserligen firade vi aldrig Internationella kvinnodagen hemma. Men egentligen behövdes aldrig det. Hemma hade både jag och min mor precis den status kvinnor ska ha alltid. Vi var jämställda med männen. Jag var kanske rent av "one of the guys".

Men trots denna solida grund att stå på vad gäller kvinnors jämställdhet och rättigheter, måste jag tillstå att Boris Pankins uppvaktning värmde mittt hjärta. 

Man är ju trots allt bara människa. Och ingen är väl för stark och jämställd för lite extra uppmärksamhet och kärlek? Åtminstone under en dag på året. I mitt fall den Internationella kvinnodagen.

Varma kramar på er alla!

Marianne Rönnberg - numera också Galmor

 

P.S. Givetvis finns det mängder av ytterligare män jag minns från mitt långa liv. Från ungdomsåren, karriären och ända fram tills idag. Dem ska jag dock inte måla upp för er ikväll. Även om tanken kittlar.... Kanske återkommer jag till någon eller några av dem en annan gång dock. För när minnena rinner till hos Rönnberg så går ingen säker:) D.S.