CINDYS BLOGG Det bästa med framtiden är att man inte har en aning om hur den kommer att bli.
Hösten omsluter mig med kylig luft. Färgsprakande trädkronor exploderar under en grå himmel. ”Fulkoftorna” plockas fram från den efterlängtade vintergarderoben - Ni vet sådana stickade, varma och sköna koftor i färger och former som endast en mormor eller farmor lyckas knyppla ihop med mönster från 60-70 talets mode. Gräsligt fina och Sjukt varma.

En av mina favoritfulkoftor är den Tommy har på sig i ett avsnitt ur Pippi Långstrump. Senapsgul och brun, mönstrad.. en äkta fulkofta. Kan någon sticka en sån till mig är hösten räddad.

Jag är medveten om att det gått en tid sedan jag delade med mig av mina bravader - men jag kan ärligt berätta att jag varken haft tid, ork eller inspiration att skriva. Varken blogg eller poesi, ”att göra” listor, eller inköpslistor. När datorn dessutom vägrade samarbeta med mig, i samband med att jag mitt i allt det vanliga vardagskaoset, skulle skriva ett kapitel till en bok som jag fått äran att medverka i, så släppte jag allt. Jag vet att det löser sig ändå. Att allt har sin tid. Skrivandet har alltid varit en del av mig men man kan inte tvinga fram ord när man inte ens vet vad man ska tänka, tycka, känna eller säga.. så jag ”gav upp” Eller som John Lennon sjunger ”let it be” o lät saker falla på plats av sig själv..

Det har varit - en minst sagt - kaosartad sommar. Men inte Kaos som i ”pepparkakshuskaos” utan en ny typ av ”dårhuskaos” med allt från barn som dygnar vid övernattningar med kompisar, till restaurangbesök som testar personalens tålamod då 5 bortbytingar ska försöka civiliseras vid ett gigantiskt buffébord. Och en fullsatt sal... det är en sak att ha middag HEMMA med hysteriska mammor och pappor, övertrötta och sockerspeedade barn. Jag kan intyga att det är något HELT annat att äta ute.

2019 (även om året inte är till ända) har vänt upp och ner på det mesta i min tillvaro, Vilket jag är både glad och tacksam över, samtidigt som man undrar vad fan som egentligen hände? MEN - med ett leende på läpparna, även om jag gråtit floder över min ”förlust” och ifrågasatt meningen med allt detta.. Att mista något behöver inte alltid vara något dåligt, om man - som i mitt fall - vinner något så mycket bättre. Balans tror jag det kallas? Yin och Yang? eller bara en läxa, en upplysning, eller en insikt om vad som faktiskt är viktigt. Att finna balans eller ro - Något jag sällan lyckas åstadkomma utan vinglar hit o dit tills gravitationen får bestämma var jag ska landa... Att krascha gör ont, men Ibland är jag smidig som en katt o landar perfekt. Det här året har jag känt mig som en jäkla studsboll.

Jag lämnade pepparkakshuset i juni månad och har haft flyttkaos och renoveringskaos i min nya lägenhet, ”betonghyddan” på planteringen i Helsingborg - även kallad ”dårhuset 2.0” - fram tills nu. Jag har ett Nytt extraknäck på ”Maddes café ” i Landskrona sen april, vilket ger mig en energiboost. Sammy har börjat på en ny skola - IES i helsingborg - vilket också blivit en utmaning för honom. Vi kan med detta även konstatera att han ärvt såväl morgonhumör som morgonrutiner av mig.Jag ser fram emot en höst som som låtit mig färdas tillbaka i tiden. Jag har träffat människor jag inte sett på över 15 år. Jag har färdats 20 år tillbaka i tiden och insett vad äkta kärlek faktiskt är. Man brukar säga att ”gammal kärlek rostar aldrig” men det är fel. Äkta kärlek rostar aldrig för den kan inte bli gammal. Men den kan däremot behöva vila. Växa. Och omvärderas för att man ska förstå värdet i den. Och först när man insett HUR mycket kärlek det faktiskt finns i en människa så kan man uppskatta den. Och vårda den. Växa tillsammans med den. 15 år kan göra mycket med en människa. Och jag är oerhört tacksam över att jag kom till insikt över vilket jävla rövhål jag var när jag var ung och missbrukade allt i min närhet.. alla människor får inte en andra chans nämligen. Vissa får alldeles för många.Tyvärr.

Men om kärleken är störst så övervinner den allt. Jag har beviset på att det är så. Stolthet, lögner och egoism är definitiv inte något skapat av kärlek.. det vet jag också allt om.. på både gott och ont.

Jag har fått ny energi. Nya perspektiv. Nya utmaningar. Träffat människor med samma entusiasm som jag att vilja skapa och ställa till med festligheter. Tänk att en fika på Maddes en dag i februari med min son, lett till nytt jobb och nya utmaningar inom event på klubbar. Ett event som jag vet kommer låta oss färdas tillbaka i tiden då självlysande batikmönstrade kläder och buffaloskor var det hippaste man kunde ha på sig på en rejvfest, är den 19/10 på TNK då Miranda ska lyfta taket och göra Landskrona känt på kartan. Första gången jag såg henne spela var 1997 i parken ute i Billesholm. Jag var då 13 år gammal.. 22 år senare är jag fortfarande rejvnörd och lär aldrig växa ifrån det. Kärlek till musik är det samma som med människor. Den försvinner aldrig.

Så med min fulkofta från 60-talet, min kärlek med gråa hår, våra bortbytingar, och vår gemensamma passion för musik, ska jag njuta av nuet, även om dåtiden gör sig påmind. Jag ser det dock inte som något dåligt. Däremot som en påminnelse om vad som är viktigt och värdefullt. ”Tack livet för att jag utmanats. Det är en befrielse när allt faller på plats och förvirringen blir klarhet, och jag kan andas utan att kvävas.”

Nu ska jag fortsätta älska mina medmänniskor och vara bra på att vara jag.

Soliga hälsningar från Turkiet !

Cindy