BILLESHOLM Vi vandrar på stigar jag gått på som barn. Närmare bestämt ovanför Kyrkbacken i Billesholm, på vägen som bl.a. leder till de gamla schakten Knut och Ivar. En gammal billesholmare. Och en ny.

Skogen och trakten kring de gamla schakten tillhör det "gamla Billesholm". Länge låg hus från gruvtiden kvar i skogen och förföll. Var gruvschakten funnits var inte svårt att förstå. Hålen var fyllda med vatten och bara nödtorftigt försedda med staket för att förhindra att någon föll i.

Det var ett tag sedan jag var i de här krokarna. Vid Blå berg syns inga direkta spår av gruvtiden längre. Och vägsträckan mellan där Schaktvägens asfalt övergår i grus och själva den byggnad som jag är på väg till, och som vi kallade Länssjukhemmet när jag var ung, är längre än jag minns. Men som i Landstingsarkivet benämns ”Efterbehandlingshem för narkotikamissbrukare under åren 1935 – 1961”.

Hur det nu än förhåller sig med namnet så är huset idag ett privatägt hyreshus och det är här Susanne Ohlsson, en ganska ”nybakad” billesholmare bor. Hon flyttade hit för cirka fyra år sedan. Ursprungligen kommer Susanne från Malmö. Hon är en ganska typisk stadsbo. Som en dag inte stod ut med allt stök och väsen i staden och som när en vän flyttade till trakten kring Billesholm själv gick på en lägenhetsvisning här – i det gamla Länssjukhemmet.

 

Mitt emot gamla Länssjukhemmet går vägen in till höger. Skogen är nedhuggen och ser inte mycket ut för världen. Men här trivs all sköns småkryp, fåglar m. Och här hittar Susanne Ohlsson ett perspektiv på Billesholm som vi andra inte alltid ser.

 

Själen får ro
- Jag föll direkt för bostaden, säger Susanne Ohlsson. Och omgivningen! Det är fantastiskt här. Man kan inte annat än trivas på denna rofyllda plats.

Schaktvägen leder upp till den plats runt Blå berg där en gång både Knut- och Ivarsschakten låg. Efter Länssjukhemmet övergår blandskogen i ren tallskog. En bit upp på vänster sida finns fortfarande den stora myrstack jag minns sedan ungdomen. Otroligt att den fått vara i fred. Snyggt jobbat av inte minst myrorna!

Men Susanne Ohlsson och jag går inte vägen rakt fram utan viker av åt höger in i skogen mitt emot hennes hus och går en sväng på den skogsväg som mynnar ut på Torekullsvägen, mitt emot gamla ”Pennan” – eller som huset också kallas ”disponent Clausens villa” eller kort och gott ”Villan”.

Magiskt
Susanne Ohlssons stora hobby är att fotografera och hon har sin kamera med sig. Hon fotograferar helst i makroperspektiv. Vilket betyder att hon vill komma mycket nära innan hon använder avtryckaren. Och i det som för mina ögon först bara ser ut som ett kalhygge ser Susanne annat. Kryp av alla de slag omvandlas under hennes ”närgångna” lins till inget mindre än små konstverk. Flugor, getingar, skalbaggar men även maskrosor, vissna fröställningar och – ja, i princip vad som helst- blir intressanta när man ser detaljerna. Det är näst intill magiskt hur vackra och spännande det till synes mest oansenliga blir, när man väl fokuserar på det.

Litet som med människor faktiskt, tänker jag. Vid en hastig anblick kanske en person inte gör något större intryck. Men ger man sig tid att lyssna och titta litet närmare, är varje individ både unik och spännande! Men tillbaka till Susanne och hennes fotografering. Varför bara makroperspektiv?

Koncentrerat
- Jag tycker om det perspektivet för det ger mig möjlighet att fokusera och koncentrera mig på en sak. Jag har Aspergers Syndrom och blir störd när det är för mycket som händer runt mig samtidigt. Jag behöver sortera intrycken och vill inte ha för många samtidigt.

- Och genom att gå mycket, mycket nära objektet får jag precis den ro jag vill ha. Samtidigt som jag får fina bilder, säger Susanne Ohlsson.

Cirkeln är sluten. Vi har promenerat tillbaka från Pennan och är tillbaka vid Länssjukhemmet. Två fina bilder rikare. En skalbagge som hamnat på rygg och en fjäril.

Övriga bilder har Susanne tagit när hon varit ensam ute och strövat i närheten av sitt hem.

Text och bild: Marianne Rönnberg Galmor                         Naturfoto: Susanne Ohlsson