USA:s nyvalde president Donald Trump när han höll sitt segertal på onsdagsmorgonen.

POLITIK När jag vaknade i morse var det första jag gjorde att öppna min mobil och kolla hur det gått i USA.
Vid halv fyra, när jag lade mig, såg det fortfarande inte helt nattsvart ut för Hillary Clinton, men under de sekunder det tog att få upp CNN och verkligen kolla, kände jag hur nervositeten kom ikapp mig. Han hade väl ändå inte vunnit?

Snabbt läste jag siffror i tabeller och insåg att jo, det hade han nog.

Öppnade då Facebook för att följa debatten där och se vad vännerna hunnit skriva. Klockan var ju nästan åtta och de flesta brukar så dags redan ha varit i gång i flera timmar.

På Facebook verkade det dock i det närmaste öde.

Jag knäppte en vacker bild på min lika öde trädgård, för dagen inlindad i lätt pudersnö, och skrollade runt en stund till på nätet. Letade.

-  Var är ni allihop, skrev jag till sist och publicerade frågan med mitt foto.

Fick inga svar
Världen var dock och förblev tyst och det var då jag kom på att den tystnaden kände jag igen. Den hade jag upplevt tidigare i livet. Efter en - även i det fallet - för världen mycket viktig stund. Nämligen efter mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin. Som i samband med ett offentligt tal i Tel Aviv, sköts ner av en ultraortodox man, Yigal Amir. Precis som Rabin själv, jude och israel.

Jag var själv bara några kilometer från platsen men inom en kvart var jag i tjänst som journalist. På väg in i folksamlingen utanför det sjukhus dit Rabin fördes efter attentatet. En alldeles tyst folksamling som chockad bara väntade och väntade. I ett land där alla verkade hålla andan och bara vänta på besked om vad som nu skulle ske.

Hitlerjämförelser
Det som hände i Tel Aviv den 4 november 1995 var något i det närmaste ogreppbart för israelerna. Rabin hade visserligen ett längre tag häcklats av ortodoxa och ultraortodoxa landsmän för att han ansågs vara för mjuk mot både världen ocpalestinierna. I de mest reaktionära kretsarna jämfördes han med Hitler och i en och annan synagoga i Jerusalem uppmanade rabbiner till uppror mot premiärminister Itzhak Rabin. För att han tecknat en överenskommelse som gett palestinierna viss autonomi. Vilket senare gav honom Nobels fredspris.

Hela Israel tystnade
Men att en av det egna folket skulle kunna gå så långt som till att skjuta ihjäl en annan, det saknade motstycke i Israel nutidshistoria. Det fick hela Israel att tystna.

Den tystnaden ”hörde” jag själv i Tel Aviv då – och det var den tystnaden jag tyckte mig höra också i morse. När världen plötsligt insåg att USAs nye president heter Donald Trump. En man som under valkampanjen som var, ibland jämfördes med Hitler.

Rädd för våld
Trump som lovat att genast börja bygga en mur mot Mexiko, fängsla Hillary Clinton, utvisa miljoner mexikaner osv osv. Han som hetsat sina väljare till bristningsgränsen när det gällde att besegra motståndaren och hennes supporters. Skulle våldet bryta ut nu? Var skulle jakten inledas den här gången?

I Israel fick jag som journalist en sk ackreditering för att närvara på Rabins begravning i Jerusalem. Efter USA-valet inatt sitter jag nu hemma vid datorn och funderar över vad som komma skall. Jämför likheter och ser olikheter.

Konservativt tidevarv
Israel har sedan Rabin mördades inte varit sig likt. Mordet gjorde att samhället slöt sig som aldrig förr. Det kan förvisso bero på att det mesta ändrar sig över tid men det beror också på att den öppenhet och framtidstro som fanns i det Israeliska samhället fram till Rabins död ersattes av ett konservativt ledarskap med högerskruv. 

Nu blev det så småningom också Benjamin Nethanyahu och hans konservativa, mer hårdföra politik som kom att gälla. Landets tidigare så stora socialdemokratiska opposition hade minimerats. Och så har det fortsatt in i våra dagar. Idag är den konservative premiärministern Nethanyahu populärare än någonsin tidigare, skriver israeliska tidningar.

Hur blir det då med Donald Trump i USA?

Ja, högervridningen alla kategorier är ju redan uppenbar. Svenska ledarskribenter skriver om kalla vindar som blåser genom världen. Men vad som verkligen kommer att hända, det är det ingen som riktigt vet. Valkampanjen var både lång och smutsig och Trump och Hillary Clinton pucklade verbalt på varandra så fort de fick en chans. Politiska sakfrågor och förslag hörde vi däremot inte mycket av.

Jag som följde den amerikanska valdebatten via CNN och andra amerikanska nyhetskanaler fick uppfattningen att framtidens USA med Donald Trump vid rodret kommer att bli svårt att leva i för kvinnor som inte har de rätta attributen för att behaga en man, homosexuella, muslimer, mexikaner mfl grupper. Grupper för vilka Trump uttryckt förakt under sin kampanj.

Flykt till Kanada?
Oron tog sig många olika uttryck under morgontimmarna men talande är att när valresultatet började ta form sades en funktion där man kan söka visum för att ta sig till Kanada, ha kraschat!

Donald Trumps segertal på onsdagsmorgonen var mot den bakgrunden närmast chockartat mjukt. Han inledde med att nu skulle alla amerikaner enas och tillsammans bygga upp landet igen. Han hyllade Hillary Clinton för att hon är en sådan kämpe. Men han pratade inte särskilt länge om konkreta politiska åtgärder. Förutom att han sa att han skulle driva landet som ett framgångsrikt företag, att han skulle skapa jobb åt folk och att han skulle underlätta för USA:s krigsveteraner.

Tystnaden var bruten
I takt med att dagen tog sig blev det  lite mer ljud i skällan på de ställen på bl.a. Facebook där tyckarna brukar samlas och för det mesta hålla med varandra. Inläggen ploppade upp på sidorna och så återställdes bruset i tillvaron också till slut. Tystnaden var bruten. Åtminstone för den här gången.

Själv rådde jag mina vänner att gräva fram och marinera sig i kunskapen om hur Trump hade kunnat vinna. Det som stavas ett utbrett missnöje bland folket. Folket som gång på gång känt sig lurat och som det nu till sist inte gick att lura ännu en gång.

Undersök missnöjet
Ta reda på vad missnöjet består av. Säg inte bara att folk gnäller eller inte har kunskap nog att förstå. Att säga så är farligt. Det visar USA-exemplet.

I september 2018 - om knappt två år - har vi svenskar vårt nästa riksdagsval. Innan dess måste etablerade politiker ha lagt örat till marken och lyssnat in samtalen som ständigt pågår på den nivån. Tagit resonemangen på allvar och kommit på goda lösningar på problemen. Inga falska löften utan förslag som fungerar och realiseras.

Vi måste vara beredda
I USA lyssnade inte etablissemanget på de breda folklagrens missnöje. Men även här i Sverige jäser ett växande missnöje. En våg som på allvar började röra på sig i och med att SD kom in i riksdagen. Och som säkerligen kommer att visa som fulla potential i september 2018.

Då måste vi vara förberedda. Inte bara sitta tysta och undra över vad som nu ska hända. Som så många i USA gör idag.

Ta initiativet!
Det gäller alltid att ta initiativet – och därmed också ha det. Det duger inte att komma när tåget gått och undra vad som hände. I alla fall inte om man tillhör dem som vill fortsätta leva i ett samhälle där devisen är En man en röst. Där alla människor har samma värde. Där vi alla accepteras oavsett var vi föddes och vilken färg vi fick.

Det duger kort sagt inte att komma för sent när det gäller att rädda vårt samhälles demokratiska värden. Det som gäller här och nu är att skydda och bevara dem.

Det duger inte att bara tiga. Vara tyst.

Marianne Rönnberg Galmor